Hur dödar man en blogg?

Den sista september slutar jag som informationschef i Landstinget Sörmland. Det betyder att jag inte längre kan blogga i landstingets namn. Då inställer sig ett antal intresanta frågor som berör offentlig verksamhet och sociala medier.

Jag kommer att ta bort länken till bloggen från landstingets webb. Men bloggen fortsätter förstås att sväva runt i bloggosfären. En del människor  har länken, andra kan stöta på den via sökmotorer. Om 50 år finns antagligen varken jag eller Landstinget Sörmland, men jag tror inte bloggar bleknar bort som gamla foton. De fortsätter att leva sitt liv. Mina barnbarn kan stöta på urgamla åsikter om saker de inte har en aning om.
Å andra sidan kanske det inte är så dumt. Landstinget lyder under offentlighetsprincipen. Det betyder att alla dokument ska sparas och kunna hittas, om inte annat så för forskningens skull. Nu tror jag inte en gallringsplan skulle bedöma mina bloggtankar som värda att spara i evärderlig tid, men nån större skada gör det inte.

Vi har en officiell lista över vilka sociala medier som landstinget använder. På den listan bör alltså adress och inloggningsuppgifter sparas. Kanske vill någon senare informationschef ta över den nedlagda manteln. Det vore väldigt roligt, för jag är övertygad om att offentlig sektor måste våga lämna den hierarkiska världen och ge sig in i den nätverkande och okontrollerbara sociala världen, annars överlever vi inte.

Själv har jag just köpte en android pensionärsmobil och kommer utan tvekan att fortsätta mitt liv i cyberrymden. Vi ses där!

Utan chefer och administratörer stannar vården

Sörmlands medier visar ett mycket stort intresse för chefslöner i landstinget. Få saker är så välkända som löneläget i toppen av länets största "företag". Att en person är anställd som chef i landstinget och har en hög lön räcker för att hamna i "förbrytarregister" med namn och bild, om och om igen.

Visst kan och ska vi diskutera ojämlikhet och löner, men diskussionen kan vidgas en aning. Vi kan exempelvis leka med tanken att pröva förslaget från många insändare; alla chefer och administratörer lämnar landstinget. Enbart vårdpersonal blev kvar.

Inga löner betalas ut. Inga patienter kan beställa tid. Operationsköerna försvinner eftersom ingen planerar hur salar skulle användas och hur personalen samordnas. Inga inköp kan göras. Ingen nyanställer när någon slutar. Inga scheman läggs. På semestern blev det tomt. Inga misstag i vården anmäls eller utreds. Ingen betalar räkningar eller vet hur skattepengarna används och fördelas. Patientjournalerna blir oläsliga eftersom ingen skriver. Datorer och datasystem underhålls inte. Ingen vet om det finns nya mediciner eller behandlingsmetoder eftersom ingen läser och förmedlade vad myndigheter och lagstiftare beslutat. Ingen i landstinget vet vad den andra gör eftersom interninformationen upphör. Samarbetet med kommuner kring hemsjukvård och rehabilitering av sjukskrivna upphör. Inga lokaler byggs om eller renoveras. Demokratin upphör eftersom inga förslag och beslut dokumenteras och sprids. Kvaliteten i sjukvården går inte att få reda på eller följa upp, inte heller arbetsmiljön eller den yttre miljön.

Listan går att göra oändligt lång. Med stor sannolikhet skulle vårdpersonalen ganska snabbt dela upp sig och se till att några fick ta hand om att sköta administrationen och planera och leda arbetet.

Slutsatsen är att ju mer effektiv administration och ju duktigare chefer vi har, desto bättre vård får medborgarna. Administration och arbetsledning är en oersättlig del av vården. Frågan är vad det får kosta.

Näringslivet lägger stor vikt vid höga löner åt höga chefer. I de 50 största företagen i Sverige tjänar en VD i snitt 41 gånger mer än en industriarbetare. Löneutvecklingen för höga chefer har gått snabbt. LO har gjort en återkommande jämförelse. 1980 var skillnaden som lägst. Då tjänade storbolagens chefer i snitt 26 gånger mer än industriarbetarna. I Landstinget Sörmland tjänar "VD" cirka 7 gånger mer än de lägst anställda.

Var lönerna ska ligga och vilka förmåner som ska ingå kan diskuteras. Den svåra frågan är hur vi ska rekrytera till den gemensamma vården. Ska landstinget enbart inrikta sig på chefer och administratörer som inte bryr sig om lön och som står ut med att hängas ut i media för att de tagit jobbet?